Say It Ain't So

Är det inte märkligt? Med regeringen alltså. They. They who? The government. Någonstans finns det en grupp människor som bestämmer över våra siv, och det accepterar vi. Från dem strömmar dekret som vi lyder, för det mesta. Och jag förstår inte varför alla lyder, och hur.  Som rökförbudet på krogen. Ett beslut togs av någon någonstans i stockholm och det började nämnas här och där. Det snappade folk upp en och en i media och genom samtal. Till slut visste alla och förbudet infördes utan alltför mycket tandagnisslan, ty folket fimpade självmant. Jag tycker att det är ett alldeles för otydligt sätt att utöva makt.

Makten borde göra ont. När beslutet fattats borde plakat förkunnande budskapet spikas upp på torget. Därefter borde den som ertappades med cigarett skjutas på fläcken. Åtminstone skulle det avmystifiera makten en smula, och folket skulle få hata klart och rent. Inte som nu, när ett tyst samtycke hindrar oss, pöbeln, att förbanna den förtryckande makten.

Regeringen. Kunde makten inte vara av Gud given, som förr i tiden? All makt kommer av folket. Folket, det är ju jag? Vari är min makt att giva till regeringen? Jag kan bara försöka välja vem jag vill bli styrd av, inte att inte bli styrd alls. Inte mycket till makt.

Vi är ett ynkligt släkte, vi folk. Och ändå utgör vi mänskligheten. I sanning mycket, mycket märkligt.

Tågen

För ett tag sedan åkte jag tåg. Det är ett märkligt sätt att färdas. Man stiger ombord på ett stort metallåbäke på ett ställe, spenderar några timmar inuti och stiger sedan av på ett helt annat ställe. Extra märkligt är det om man sov under sin vistelse i tåget och inte kände tid och avstånd flyga iväg. Är det bara jag som har svårt att acceptera att omgivningarna är annorlunda när jag stiger av tåget, fastän jag inte förflyttat mig av egen kraft alls? Kan man verkligen lita på det som tågbolaget säger, när de visar färdväg och destination på karta? Vem har sagt att människokroppar ska kunna färdas genom rum och tid så enkelt och snabbt? Borde det inte kännas mera?

Att betrakta människor som tåget passerar ger mig svindel. De deltar endast i mitt liv några få sekunder, obetydliga statister i min film, listade i eftertexterna som "Man at station" och "Girl with dog". Ändå har dessa människor helt egna liv och universum, liv i vilka jag är statisten. Den sekund jag ser dem på stationen tangerar dessa universum varandra. En annan världsuppfattning och livshistoria som jag bara kan ana mig till. Får det vara så? Eller är alla utom jag bara statister, skapade för att agera i min film och tomma skal i övrigt? Det går inte att veta med säkerhet, jag kan bara gissa. Alla svar är lika förunderliga.

Först en disclaimer: Jag hade nästan svurit att aldrig skaffa en blogg men nu sitter jag här och harvar ändå. Det finns ingen annan ursäkt än att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig.

Luften

Är det inte märkligt? Jag kan hålla andan i ungefär en minut. Sen blir jag tvungen att andas igen. Gör jag inte det så dör jag. Detsamma gäller för alla människor. Vissa kan förstås hålla andan längre än andra, men vi måste alla andas luft, som alla djur. Inte ens växterna är förskonade. De kräver också syre. Varför är det så? Varför måste vi levande varelser ha konstant tillgång till denna flyktiga drog? Kunde man inte få vara utan ibland, några dagar, då och då, och fylla på när det behövdes? Det är som att ha en sladd i ryggen som alltid måste vara inkopplad. Hur kan det vara så beskaffat att vi bara kan leva på den lilla fläck i rymden som erbjuder luft? Är inte det väldigt korkat? Luftens funktion borde allvarligt ifrågasättas, och det oftare. /a